jag är van att vara dränkt i aldrig sinande ljus-
Jag ska somna tom och utbränd och jag ska vakna precis likadan
Jag ska se mig själv i spegeln och spotta rakt på min bild
Jag ska skrika och dansa i regnet och vinden.
Vara vacker, fri och vild.Jag ska bränna fotografier. Jag ska dricka spriten ren.
Jag ska vara oresonlig, intolerant, paradoxal.
Jag ska stupfull vingla fram på vad som kallas "egna ben".
Jag ska va högljudd, ömklig, definitiv. Sentimentotal.
Egentligen inga ord att skriva...
Jag ska kyssa mina fiender. Jag ska svika mina vänner.
Jag ska börja lyfta skrot, jag ska raka av mitt hår.
och ingen i hela världen kommer fatta hur jag känner.
Det finns ingen som kan trösta det finns ingen som förstår.
Bara allmänt tom samtidigt som jag fylls av allför mycket grubblande...
Men hela tillvaron känns så jävla meningslös.
Jag vet jag borde inte älska så förtvivlat som jag gör.
Från djupet av min självömkan. Jag vet!
Känner mig så maktlös. Att bara stå och se på när dom som betyder nått sakta faller sönder... det är sånt som sliter inom mig. Känns som i den mardröm där jag så desperat försöker fly utan att komma nånstans - skrika utan att få fram ett ord... ju mer ja försöker desto svagare blir jag...
Vill ju så gärna kunna göra nått... kunna finnas till... men varför - de ständigt återkommande 'VARFÖR'
