... splitter i mina ögon
För jag vill inte bli förstådd...
Varför infinner sig inte den där totala lyckan när den egentligen borde va sådär total?
Varför kommer inte dom där tårarna som ska göra mina ögon så röda av desperation?
Varför vet jag inte längre vad som är rätt och fel, vad jag vill eller inte vill?
Hur kommer de sig att man plötsligt har stampat ner alla känslorna så hårt att dom inte längre har kraften att ta sig tillbaka och ge mej en käftsmäll så jag vaknar?
Och se där... blev precis dom raderna som jag så fint i början hade lovat att inte skriva.
Men så blir de sådär ibland... man låter tankarna pressa sej ut för en stund och plötsligt har dom blivit till ord.
'För jag vill inte bli förstådd...'
Just precis så är det. Om det inte finns nån som engagerar sig i att förstå mig behöver jag inte heller oroa mig för att bli förstådd. För om du förstår mig är du för nära. Jag kanske till och med betyder nått för dig och det vill jag inte för då måste jag tillåta mig själv att inse att du betyder allt för mycket för mig...
Konstiga ord bildar konstiga rader av konstiga tankar... som jag inte vill att du ska förstå...
Men så ibland så finns de dom som klurar sig igenom mina gåtor till meningar... löser kodningarna av mina innesta tankar och sätter ord på dom...
Plötsligt - nån som funnits där i bakgrunden, tar ett steg framåt och blir en ovärderlig vän... även om jag inte alltid följer dina råd sover du ändå lika dåligt som mig om nätterna...
Rubrik
Skrivande nätter med musik i överflöd och ord som haglar tätt...
Det är då den där extra timmen jag fick igår är lite mer värdefull än vanligt...
Där jag äntligen förstår vad det är jag vill.
Där då och sen är ingenting. Allt är nu!
Och där orden inte längre räcker till
där finns du.
Meningslösa rader som klingar så fint...
X
Känslomässigt avtrubbad, det ända som finns kvar här på mitt slitna golv är svaga minnen och falska förhoppningar som lämnar en bitter smak i min mun...
Egentligen är jag väldigt glad. Underbar familj. Fantastiska vänner. Finns dom att älska.
Men nånstans på vägen går jag vilse i mitt eget grubblande och kan inte längre se allt där som är värt att se. Varför?
X antal timmar senare känns nu allt lite lättare - lite bättre... tack!
Tänk att ord kan göra sån skillnad, för en liten stund iaf. Ska se till att hinna somna innan grubblandet är mig i hälarna igen... men de löser sej 1+1=4
-just nu-
Trött
Just nu vill jag bara somna
Försvinna iväg
Inte vakna förrän jag har alla svar
När allt är enkelt och bra
Blir aldrig... men då får de va så...
Nu ska jag sluta ögonen i total trygghet
Pim vid min axel
Alfred vid fotändan
Junior sida vid sida
- Tryggt och bra
om och om igen
Men varför?
En sak vet jag - en sak är säker...
När inte du finns... finns inte heller jag...
För när det väl gäller är det alltid du som står vid min sida... tätt intill och skyddar mig från allt annat... <3
Ingen annan litar på dig... ingen annan tror på dig... ingen annan... bara jag... men det är alltid nån... nån som älskar dig över allting... nu, då, alltid...
Finns dom innan dig... kommer finnas dom efter dig... men du är något speciellt...
Trots att jag aldrig kommer kunna ha haft dig hela din tid - är det ändå den tiden som räknas... bara den...
Älskar dig
stora ord... men om det är någon som ska ha dom är det du...
Finns andra som också betyder såsom du... men ändå inte...
Är inte dom som behövt de skydd som du... inte krävt dom känslorna som du så desperat gjort...
För stunden fylls jag av lycka...
Runt om mig finns alla ni som verkligen betyder nått... Er närhet värmer mig i den annars så totala kylan...
Men varför?
Detta ständiga varför...
Varför kan ni inte råda mig... hjälpa mig göra rätt... varför?
Allt & ingenting
Nu skiter jag i hur orden lägger sig i dom prydliga raderna... jag orkar inte längre bry mig hur alla andra uppfattar dom... det är mina ord oavsett i vilken jävla ordning dom kommer... jag skiter i om anledningen till orden anses bortkastad... de är fortfarande mina ord och min anledning...
De enda jag vill är att du ska kunna förstå... förstå att du betyder så mycket för mig, att jag aldrig aldrig vill göra dig illa...
Det spelar ingen roll om jag skriker ut orden i ren desperation... låter dom komma insvepta i dessa jävla tårar... eller ser dig djupt in dom där ögonen som gör mig så stum... du tittar ändå alltid tillbaka på mig med den där tomma blicken... Vad är det jag gör som är så fel? Hur kan ja misslyckas så radikalt gång på gång...
De skär så djupt, så djupt när jag inte kan få dig att förstå...
Men ändå... i något desperat försök att orka med intalar jag mig själv att du förstår... att du hör alla dom där orden som aldrig sägs... att du vet att jag utan dig aldrig skulle överleva... inte vara där jag är idag...
Nånstans tror jag de... när du lägger dig tätt intill mig, så tätt att jag kan höra dina tunga andetag och känna ditt hjärta slå sina bestämda slag... för de är ju ändå trotsallt då jag lever... inte nu, inte förr, just bara då...
Så jag inbillar mig och tror att du nånstans förstår...
Finns många som betyder oroväckande mycket - konstigt...
Berörs lite mer, lite starkare av vissa - mmm...
Vissa påverkar mig, andra inte - precis så...
Älskar att känna som jag gör för vissa rader... vissa personer...
Samtidigt känns de som jag släpar mig fram i gruset på dom knän som redan innan hade djupa ärr...
-lika komiska när båda trampar runt i grubblerier-
vagns-lycka på hög nivå
I tisdags fick jag en glimt av lycka. Äkta. Sant. Insiktsfullt.
Utan mamma - står jag still...
Utan mamma - kommer jag inte ut och loss...
Utan mamma - är allt så mycke jävligare
Lycka är att åka 'bil-kundvagn' med mamma är...
jag är van att vara dränkt i aldrig sinande ljus-
Jag ska somna tom och utbränd och jag ska vakna precis likadan
Jag ska se mig själv i spegeln och spotta rakt på min bild
Jag ska skrika och dansa i regnet och vinden.
Vara vacker, fri och vild.Jag ska bränna fotografier. Jag ska dricka spriten ren.
Jag ska vara oresonlig, intolerant, paradoxal.
Jag ska stupfull vingla fram på vad som kallas "egna ben".
Jag ska va högljudd, ömklig, definitiv. Sentimentotal.
Egentligen inga ord att skriva...
Jag ska kyssa mina fiender. Jag ska svika mina vänner.
Jag ska börja lyfta skrot, jag ska raka av mitt hår.
och ingen i hela världen kommer fatta hur jag känner.
Det finns ingen som kan trösta det finns ingen som förstår.
Bara allmänt tom samtidigt som jag fylls av allför mycket grubblande...
Men hela tillvaron känns så jävla meningslös.
Jag vet jag borde inte älska så förtvivlat som jag gör.
Från djupet av min självömkan. Jag vet!
Känner mig så maktlös. Att bara stå och se på när dom som betyder nått sakta faller sönder... det är sånt som sliter inom mig. Känns som i den mardröm där jag så desperat försöker fly utan att komma nånstans - skrika utan att få fram ett ord... ju mer ja försöker desto svagare blir jag...
Vill ju så gärna kunna göra nått... kunna finnas till... men varför - de ständigt återkommande 'VARFÖR'
Avtrubbad
Så länge sen jag verkligen släppte på alla spärrar och lät att känslor ta över... men så plötsligt - när de som minst borde ske kommer allt på en gång...
Konstigt... vaknar mitt i natten - lamslagen hindras jag från att känna annat än den där totala ilskan som så hänsynslöst skär i ådrorna...
Vaknar av att tårarna som så metodiskt fyllt mina ögon sakta når kudden... tom inuti - finns inte längre nån luft att andas utan att den där totala hjälplösheten fyller mig...
Varför kan jag inte låta ilskan pumpa och tårarna falla när dom borde... varför måste allt komma när jag egentligen borde få ro... låt mina drömmar va - låt mig få va känslokall då... snälla... låt mig slippa engagera mig just då... när jag äntligen kommer bort från allt en liten stund...
Som om sömnen blir bättre nu när man än en gång är ensam... börjar bli enig med ensamheten - likgiltigheten har slagit till igen och jag kan försvinna iväg en tag... bara du kan ta mig därifrån - men inte än... inte riktigt än... <3
^ som i ett beroende...
Men jag är en seg jävel och nu är de faan kört... tänker inte ge mig^^ så faan heller!
Men så finns de dom där ljuspunkterna några rader tar mig till... ojoj^^ inte bra egentligen men vissa saker är för jävla bra för att bara skippa sådär... några rader så är allt bra igen.
Tänk att så lite plötsligt kan göra mig så lugn... För en stund verkar alla bekymmer försvinna iväg och jag kan andas igen - tack <3
Varför gör ja såhär... inte bra^^ eller vaddå? Är de bra om det känns bra? Märkligt...
Vet iaf att grubblande kan va bra ibland - särskilt om man är två...
Nu är de försök till matdags som gäller^^ ohoo - så spännande de blev... soja korv dagen till ära även idag
-stor konsument-
Här - då & nu...
Man ska gå ut hårt och ärligt - hmm^^
Varför måste jag alltid hitta nya vägar?
Varför går allt åt helvete inom mig?
Varför kan jag inte bara va nöjd?
Alla tankar sliter sönder mig... men varför?!
Är ju bara jag själv som tänker dom... ändå kan jag inte sluta!
Vill ju så gärna få krypa under täcket och bara försvinna, kunna andas igen...
-kom nära, huvud mot huvud och grubbla sönder natten med mig-
Kan inte nån bara säga till mig vad jag ska göra, vad jag ska tycka och vad jag ska känna?!
