Hikkan

gaaah...
ja blir så less på de här...
detta jävla planerande!
vi försöker åt alla håll och kanter men ändå finns de tusen om och men...
ja fattar inte - va är de som ska va så jävla svårt?!
folk gnäller över dagar hit och dit...
säkert åt helvete jobbigt...
ja står på er sida...
men när de handlar om veckor och månader i ensamhet och saknad...
ja då blir de faan olidigt...
skulle med gläjde byta allt jag äger och har för att slippa den här jävla ovissheten för ett tag - för alltid...
handlar det om några dagar? veckor? nästa år?
jag önskar bara att de fixade sig som när man va liten... när mamma ordnade allt med bara några telefonsamtal eller titt i kalendern... om jag bara önskar lite hårdare går jag faan sönder!!

- stunder som dessa när jag verkligen tänker på det med logiska funderingar ser jag verkligen inget slut... ingen avsats att andas ut... alltid denna väntan... detta kämpande! vi klänger oss fast vid visioner och förhoppningar... men när ska alla lösningar bli så självklara? när ska vi kunna se dom klart?







                                                                                                                                                  kämpar vidare